livetsomfisk

tackar för alla gulliga kommentarer ang bilderna..

lite text om hur det känns har blivit efterfrågat..
om den första mammatiden..

mkt de första veckorna handlade ju om det urakuta snittet
som var mer traumatiskt än jag varit beredd på..
eller asså jag var så säker på att förlossningen skulle gå så bra..
inget annat fanns på min karta.. jag hade inte tänkt tanken tro jag

sen var Oskar så lugn, snäll och trött första tiden..
han åt och sov bokstavligen och det hade man ju hört
men jag hade inte fattat det iallafall tror jag..
han var så mkt lättare att ha att göra med än jag trott.

amningen strulade ju den första tiden och det var frustrerande
jag kände mig verkligen så kass som mamma...
när Oskar bara vrålade vid bröstet.. och mina tårar rann..
jag hade oxå föreställt mig att amningen som tog (och tar)
en timme varje gång skulle bli seg och frustrerande lång
men tiden vid den fungerande amningen flög iväg med
magin som var runt kontakten vi fick.. öga mot öga...
den magin har jag ju försökt beskriva...

att ens eget barn är så fantastiskt att se på..
har man ju med hört.. och ja.. så var det ju..
han var (och är) sååå himla fascinerande med ett
så välutvecklat minspel för att kunna förmedla det
han inte kan säga..

och ens bebis framsteg.. vilken stolthet det ger
och att andra tycker han är söt, duktig, fin, vuxit etc
man blir verkligen så stolt så man (nästan) spricker
verkligen.. det hade jag inte trott..
ett exempel är att bb personalen sa att han var såå söt
och det tog mig lång tid innan jag insåg att ..
de sa så till fler föräldrar än bara oss.. *ler lite naivt*

det låter som om det bara är rosa moln
kanske.. och faktum är att det varit och är så..
allt strul, tjofs, krångel & tröttheten, ovanan,
smärtan i kroppen.. allt glöms bort av..
en blick, ett leende, en ny min, hans doft,
ngns förtjusning, en lyckad amning, ngt nytt han kan,
bara att känna "han är min, vår & för alltid"

min älskade unge.. mamma ska göra allt för dig
ja, jag är verkligen beredd att göra allt för han och
den samhörighet jag känner med honom.. och även
den nya samhörigheten till hans pappa (det är vårt
gemensamma projekt... att älska, kämpa för, strida för
vår älskade unge till dödagar...) samhörigheten är förtrollande

ja det är min berättelse.. så känner jag... just nu..
klart jag är/känner mig frustrerad, trött, öm, less, ensam, rädd
ovan, osäker, tänker en del på snittet ännu, sa jag frustrerad..
men som sagt.. kärleken och samhörigeheten är såååå stark!!!