livetsomfisk

vill berätta...
kanske mest för min egen skull


jag kom till mamma vid 14 på söndag eftermiddag (23/8)
hon var trött, hade haft ont och fått en extra spruta morfin
vi fikade och småpratade lite, sen ville hon vila..

hon hade svårt att koppla av, hade fortsatt ont i kroppen
och personal kom in flera gånger och vände, rättade till och
korregerade hennes viloställning, men inget hjälpte...
det värkte i benen.. klockan fyra fick hon en ny dos morfin

hon sa till mig under em att hon tyckte
det var konstigt att hon kände sig så uppgiven, jag svarade att man fick ha en  dålig dag, 
då det var svårt att vara glad och svårt att finna hopp,
men då svarade hon att hon känt så de senaste veckorna...
jag svarade då att vi ju hade haft en hög fina dagar med, där vi varit glada och positiva med...

efter andra sprutan morfin blev hon mer och mer trött....
trött så att hon fick längre och längre andninguppehåll och hon var inte riktigt kontaktbar..
eller man fick ta i för att väcka henne och hon somnade liksom om medans man
frågade nästa fråga... morfin har gärna den effekten..
men det är obehagligt.. jag satt där och bara fanns för henne..

hon var (trots tröttheten och andningssvårigheterna) hungrig, så vi försökte ge henne mat,
men hon orkade inte äta så vi sparade maten... lät henne vila..  jag satt hos henne ytterligare...

vid 18 kände jag ändå att jag måste fara.. "skolan börjar imorgon"
och jag misstänkte att mamma ändå skulle fortsätta sova..
väckte henne och vi sa hejdå, hör av oss och älskar dig!

sambon och jag, sågs på stan, åt en subwaymacka & for till hedlunda
han ville ha sin revansch på minigolfbanan och vann med all rätt...
sen cyklade vi genom hela umeå mot coop.. på vägen hem

kl 21 ringde personalen från axlagården, de som skulle sluta ville ge rapport
hon  hade som inte blivit ngt vaknare, trots att det var fem timmar sen sista morfinet
men de kunde ju inte säga om hon var väldigt trött eller om det var en försämring...
de berättade att de väckt henne, gjort kvällsbestyren och hon hade varit som nöjd
det de reagerat på var att hon inte haft ont och legat bra, vilket var ovanligt...

det beslut jag tog (i samråd med sambon och med väninnan...)
var att sova hemma, ringa tidigt och höra hur natten varit och ta vidare beslut sen..
(om jag skulle fara till skolan eller ej)
sambon somnade och jag grät en del, kunde inte somna.. var så rädd & orolig

2.15 (ca) ringde de från axlagården, mamma hade blivit allt rossligare
och de tyckte att jag skulle komma, kunde ju sova där hos henne (bäddsoffa)
jag tog en taxi.... kl var väl 2.45 då när jag kom fram och jag satte mig hos mamma
jag väckte henne (efter att ha samlat mig lite)
-mamma
-ja
-ja är här hos dig, men du får vila
-oki

vi höll varandras hand och jag sa att jag älskade henne
och hon sa att hon älskade mig.. sen satt jag bara där.. och hon sov
efter en stund vaknade hon till och hade ont, var törstig...
och hade svårt att komma till ro en stund, personalen pysslade om henne
och jag fanns där.. till sist somnade hon om och jag var helt slut..

efter att ha lyssnat på mammas andning ett tag.. så somnade jag..
personalen hade förvissat mig om att de skulle titta till henne ofta...
vaknade sen (av mig själv) kl 7 o satte mig i vilstolen intill mamma

jag gick ut och ringde min klasskamrat som jag skulle åka med
att jag inte skulle komma.. ett kort samtal iofs men ändå...

satt sedan en stund igen hos mamma men blev hungrig
just som jag tog i handtaget för att gå ur mammas rum
rosslade hon till, jag vände tillbaka till henne, höll hennes hand
där och då..  tog hon sina sista andetag...

ruskade om henne (försiktigt) för att hon skulle ta fler andetag,
jag ville skrika till henne.. men blev stum...
hämtade personal och vi stod på var sida om hennes säng
och konstaterade att hon inte andades mer...
(kl var då just innan 8, 24/8)

bara sådär tog ett liv slut... i all hast...

sambon kom till mig...
personalen tog hand om oss (alla tre) med värdighet
vänlighet och största respekt under tiden vi stannade där..
jag fick mkt tid att gråta hos, krama om, klappa på mamma
de klädde henne fin och la henne fint... och jag tog sedan farväl..

kram på er som läser
och tack för allt stöd jag redan fått av nära och kära...