livetsomfisk

till en frontalkrock på E4 idag med mitt pendlargäng..
eller sanningen är att vi kom tre bilar samtidigt..
allt om olyckan finns på www.vk.se

jag var först framme vid den "bilen som inte orsakat" olyckan..
och mitt största uppdrag var att ta hand om dem..
de var oerhört chockade SÅKLART men hade inga tydliga synliga skador
kvinnan förlorade medvetandet mer & mer och snart tog en annan över
en kille som hade mer erfarenhet än jag... vilket kändes bra

men jag känner verkligen att jag hanterade det hela bra
jag pratade med kvinnan och klappade på henne.. för att hon skulle stanna hos mig
och jag stöttade mannen som färdades i samma bil...

tiden gick så långsamt.. är en av de saker jag vill förmedla
vi var sammanlagt där i 45 min och det kändes som om vi varit där i
lätt tre timmar när vi for.. och tiden medans vi väntade på hjälp..
det var tufft... riktigt tufft...

det andra jag vill förmedla är att man får "oanad" styrka..
man måste klara det och man klarar det.. klart man var lite skakis efteråt
men nu funderar jag mest över hur det gick / går för dem..
kvinnan hade livshotande skador (inre blödningar?) och
mannen i samma bil hade allvarliga skador...
förutom att jag tänker på dem så känns det ändå inte så mkt
mer än stoltheten över att jag klarade det... så bra...

men jag vill inte göra om det.. men skulle såklart inte tveka
absolut inte.. den tanken kom inte.. inte ens lite...